Julkalendern har genom åren varit roliga, politiska och utbildande. Vilken var din favorit under 1970 – 1979?

Regnbågslandet – 1970

Nu var det dags för en lite psykedelisk julkalender, vilket var typiskt för 70talet. Liknande former och färger fanns även i hemmen.

Det var den andra julkalendern som visades i färg och den hade fokus på just färger. Serien fick dålig kritik, eftersom den synbart inte hade något med julen att göra. Den anklagades även för att vara ett plagiat på Alice i Underlandet.
Den handlade om Nanna som går in genom en dörr i ett träd som leder in i Regnbågslandet. En gång om dagen går hon från decembermörkret till en värld av sommar och grönska. I Regnbågslandet finns en bland annat en slickepinneskog och ett färglådsland.

I Regnbågslandet möter Nanna många underliga figurer och djur. Invånarna vet inte vad julfirande är och det blir Nannas uppgift att lära dem det. Sen använder invånarna i Regnbågslandet sina nya kunskaper om människornas jul på sitt eget vis.

Broster Broster – 1971

Den har beskrivits som en av tidernas mest utskällda julkalendrar och kritiken gick bland annat ut på att den var svårbegriplig, handlade för lite om julen och var vänsterpolitisk.

Serien handlade om familjen Wikmansson: mamma Linda, pappa Ludde, dottern Agnes, adoptivsonen Bertil och adoptivfarfar. Modern Linda var gravid och den stora frågan i serien var om barnet skulle bli en pojke eller flicka. Babyn i magen kallades “broster” , en blandning av bror och syster. Familjen hann också med att kämpa mot miljöförstöring och köphysteri. Det var ont om snö i serien som visserligen utspelade sig i december men eftersom familjen hade fantasi var det ibland sommar och sol.[3]

Serien har beskrivits som julevangeliet i 1970-talsversion där figurerna flyttade ut på landet i kampen mot köphysteri och miljöförstöring.

Barnen i Höjden – 1972

Serien utspelar sig i ett 24 våningar högt höghus i betong och handlar om människorna som bodde där. Huvudpersonen Snucke bodde ensam med sin mamma som var hårfrisörska – faderns roll i kalendern var väl bara att han skulle betala underhåll varje månad.

Snucke utforskade en våning i taget med början på bottenvåningen och rörde sig uppåt. Stämningen i huset Höjden var dålig till en början, eftersom nästan alla var nyinflyttade och det rådde stor misstro mellan grannarna. Dock blev de boende alltmer vänner ju närmare julen kom. Vissa i huset hade inte råd att fira jul, och så kallad “vänstervridning” debatterades.

Serien väckte rabalder och anklagelser om att den inte innehöll någon julstämning, utan bara fick folk att bli deprimerade av den värld som karaktärerna levde i.

Julkalendern detta år var i byggsats och fick byggas upp med klister och tejp till en modell av ett höghus där vissa av fönstren var luckor. Huset hade två olika färger på varsin sida, gul och blå. Den gula sidan kallades för “Snuckes hus” och den blå för “Mårtens hus”, så att folk kunde skilja på vilken som var TV:s kalender och vilken som var radions.

Detta var den sista kalender, som samsändes i både radio och tv. Från och med året därpå sändes olika kalendrar i de båda medierna.

Mumindalen – 1973

Serien gjordes av mimartister i mumintrollsdräkter där rösterna lades på i efterhand. Serien fick goda betyg i pressen, detta efter tre år då julkalendrarna hade fått hård kritik. 1973 var första året då julkalendern visades i TV2, en kanal som inte alla i Sverige kunde se på den tiden.

Rulle på Rullseröd – 1974

Rulle bor på en gård i Bohuslän med sina föräldrar, sin syster, farmor och farfar.

Han har precis börjat skolan men har svårt för att läsa och skolstrejkar därför under december. Rulles mamma är upptagen med hans lillasyster Hedvig, pappan har fullt upp med sin traktor och Rulle trivs bäst tillsammans med sin farmor och fiskaren Fritjof. Rulle får under seriens gång bland annat lära sig hur man bakar, stöper ljus och stoppar julkorv.

Långtradarchaufförens berättelser – 1975

Huvudperson var en långtradarchaufför, spelad av Beppe Wolgers, som hört att sagornas kungarike skulle ligga i Jämtland. Han beger sig dit med sin lastbil och två dockor – Posi och Maggan. På vägen möter han dockor och människor, exempelvis jultomten och tant Nära, som lär honom njuta av livet.

Gumman som blev liten som en tesked – 1976

Då var den tillbaka och de flesta jublade!

Denna gången var i den färg med samma skådespelare.

“Göta Petter! Nu ble ja liten som enna tesked igen!”

Fem myror är fler än fyra elefanter – 1977

Detta var julkalendern med ett pedagogiskt syfte och ville väcka intresse för bokstäver och siffror. Varje avsnitt hade en bokstav och en siffra som tema. Magnus, Brasse och Eva hade genomgående roller: en pedant, en slarver och en ordentlig person.

Kommer ni ihåg Brasses “Lattjo-lajban-låda”, där han presenterar fyra djur, varav ett skall tas bort. Magnus och Eva gissade, men fick alltid fel från Brasses “fiffighetssynpunkt”.

Det fanns också tecknade filmer, bland annat med elefanter som släpar fram de bokstäver som är aktuella.

Knysten och Fräs var två dockfigurer som var med i de allra första omgångarna av programmet. Programmet är numera en så kallad kultklassiker. 2006 utsågs programmet till “bästa svenska barnprogram genom tiderna” i programmet Folktoppen med över 50 % av rösterna.

Julius Julskötare – 1978

Julius Julskötare eller Kalenderhuset när den visades i SVT 1978 hade den inget egentligt namn, i TV-tablåerna kallades den bara “Julkalendern”.

Huvudperson var Julskötaren, spelad av Björn Skifs, som guidade tittarna genom Svenska Jullagerfabriken och andra företag. Bl.a. råkar Julius ut för en skara barn som demonstrerar och kräver en tidigareläggning av julen.

Julkalendern utmärkte sig på det sättet att tv-seriens scenografi och papperskalendern var identiska, ritade av EWK. De öppnade luckorna skulle vikas och passas in med andra så det hela tillslut bildade en tredimensionell mobil, ett kalenderhus.

Trolltider – 1979

Julkalendern var en berättelse om en grupp småtroll. Under trappan till människornas hus bor Vätten, som har fin utsikt över gläntan i skogen där småtrollen bor.

Trollen är systrarna Tova och Kleva som så småningom byter namn till Daisy och Gloria, gubben Gorm som är Maktmästare i stubben och hans son Kotte. De tillhör alla ett småfolk som inte mäter mer än 12 centimeter i strumplästen. Högt uppe i skogen bor också fen Dorabella och häxan Mara.

Med sina olika personligheter, styrkor och svagheter kunde både den elaka häxan och den mjäkiga fen, fräcka Gloria, försiktiga Daisy, barnslige Kotte och myndige Gorm bidra med något, till exempel när Bergatrollet hotade gemenskapen eller solbröd skulle bakas för att mana solen tillbaka. Också människorna behöver trollen, i sin fantasi.

Serien var så uppskattad att den reprissändes i december 1985